Kärt barn har många namn!

Bengt Svens Gård, Fattiggården, Kommungården och nu Johnssons Gård – många namn har vår gård haft de senaste 150 åren.

Denna plätt på jorden har givetvis påverkats av alla de människor som levt sitt, ofta hårda, liv här i Vare och som genom sina beslut satt riktningen för hur allt utvecklat sig. Det är ett arv att ha med sig och ofta går tankarna tillbaka till de som kämpat och gett sitt allt för djuren och sina familjer.

 

Vi börjar vår resa i tiden runt år 1900, då storbonden Lars Albrektson sålde gården till Träslövs kommun. Innan dess hade han satsat hårt – kanske allt – på ett bord för att utveckla gården. Han hade köpt upp två granngårdar, byggt stor ladugård, väderkvarn med tillhörande bostad för mjölnaren och hade säkert en inre bild av vad han ville åstadkomma. Tyvärr låg han nog med sina satsningar lite före sin tid och dessutom gick han i konkurs efter en brand i framhuset, som då låg framför nuvarande vandrarhemmet.

 

Men Lars hade också en stor portion tur. Runt sekelskiftet skulle rotegången upphöra och kommunen letade med ljus o lykta efter en lämplig gård att bygga fattighus/åldersomshem på. Lars, som då satt med i Träslövs kommuns styrelse, såg chansen att sälja och på den tiden fanns det minsann inget som hette “offentlig upphandling”.  Svågerpolitiken regerade…

Så blev det så att Bengt Svens Gård såldes till Träslövs kommun och år 1900 blev Fattiggården med hela grannskapet! Själva ålderdomshemmet låg i den stora byggnad som då byggdes och som idag inrymmer Annas Bed & Kitchen (f.d. STF Vare vandrarhem).

Livet gick på gården – de gamla fick jobba för födan så långt de orkade, men det fanns säkert drängar som utförde tyngre jobb mot mat o logi. Många funktioner som vi idag ser på och utför på ett helt annat sätt, fanns på gården – dementa o “tokiga” gamla blev inlåsta i celler i källaren när de var som mest besvärliga o högljudda och på det som numera är kommunens djurkyrkogård, låg “socialen” – ett stort tvåvåningshus med familjer som fick jobba på gården för sitt uppehälle. Det är inte utan att man känner de vingslagen när man går runt på gården…

På 30-talet byggdes vid väderkvarnen en drängbostad intill mjölnarens bostad (numera nerbrunnen) och det huset blev längre fram gårdens nya s.k. framhus och vår bostad under många år. Vården i ålderdomshemmet utvecklades – säkert med en mer humanitär inriktning – och 1967, när Träslövs kommun införlivades i Varberg stad, flyttade samtliga gamla in till det nybyggda Östergården inne i centrum.

Vid det här laget behövde kommunen, som fortfarande ägde gården, se sig om efter en hyresgäst till det stora huset. STF – Svenska Turistföreningen – nappade och hakade på den nya trenden “turism”.

Det är här någonstans som vår egen del av historien börjar. Som unga arrendatorer kom Håkans föräldrar 1954 till gården och fick då flytta in i den gamla drängbostaden. De drev gården tillsammans med anställda och längre fram med flera av sönerna. Mamman blev så småningom ny föreståndare för vandrarhemmet, vilket hon sedan var ända fram till 2013. Och gården bytte namn till fantasifulla Kommungården…

Många kor, tjurar, ungdjur, kvigor, kalvar och grisar skulle skötas om, varvat med spannmålsarbetet med att få fram mat till alla djur och turisterna. Det var ett jobb som man numera skulle kalla för 24/7, fast 365 dagar om året. 1986 sålde kommunen gården till sina arrendatorer, men namnet Kommungården blev i folkmun oförändrat.

Familjens flit och framåtanda har präglat hela släkten, gården och det man kunnat utvinna av den! På bönders vis har det sällan funnits utrymme för någon längre stunds vila – drivkraft och envishet är liksom livet! Hur gör man annars?

Vi har mycket att tacka generationen innan oss för. De har lagt grunden till det som vi nu vill förvalta vidare.

 

Håkan var den av sönerna som stannade kvar på gården och som tillsammans med sin bror på 90-talet tog över verksamheten. De ökade på med den då senaste teknologin i form av ett par av Hallands första mjölkrobotar, amningsmaskiner till kalvarna och nya innovativa jordbruksmaskiner med multifunktioner. 

Håkan o jag flyttade ihop i “drängbostaden” 1984 efter att föräldrarna byggt nytt lite längre bort och år 1996 tog vi över gården helt, förutom vandrarhemmet. Under de 30 år vi bodde där, både som levnadsglada ungdomar och senare som prövade o engagerade föräldrar, var gården hela tiden navet – det ställe som för oss var världens centrum. Fanns inte på kartan att flytta därifrån – en bonde behöver vara på plats vid sina djur.

Men efter många års slit och en krympande lönsamhet beslöt bröderna att lägga ner sitt gemensamma företag. Djuren lämnade gården allt eftersom och 2012 åkte även de sista tjurarna därifrån. Ett lång epok var till ända. Lite sorgligt.

Nu är vi medelålders, har flyttat från gården, barnen är snudd på utflyttade och vi utsätter oss båda två för nya utmaningar. Det är här Johnssons Gård kommer in i bilden. Många tillfälligheter har bestämt inriktningen på den satsning som nu görs – både arbete, nätverkande, tur och glädje har skapat den möjlighet som bjuds. I stället för en gammal uttjänt gård som förfaller och glöms bort, ordnar vi nya förutsättningar för gården att få fortsätta sin resa genom vår historia – den som hela tiden skrivs med en ödmjuk hand och en hel massa hammarslag. 😉

Vid “pennan”

Eva-Lena